Innan ni läser novellen är de bäst att ni läser detta: Om ni är alldeles för känsliga för verklighetsbaserade noveller så kanske de inte är bra att läsa denna men allt har liksom "löst" sig om man säger så utan att avslöja för mkt. Jag hade inte heller skrivit den här novellen om allt var hemligt. Den här tjejen heter Catarina som är 17 år. Hennes liv har vi skrivit från två olika liv. Om ni förstår. Alltså detta som händer en person i novellen hände egentligen 2 personer i verkligheten. Alla namn är såklart inte deras riktiga och inte ställena dom bor på heller. Alla personer har blivit anmälda så de är inte heller något ni behöver oroa er för. Det ända ni ska göra är att läsa och ta del av Catarinas liv...

Jag sprang så fort jag kunde, jag bara sprang utan att veta vart jag skulle. Det regnade och de var mörkt, mina tårar rann ner för mina röda kinder. Jag sprang upp för den långa branta backen och mina ben kändes som spagetti. Jag föll ner till marken men kände knappt när jag slog i benen. Jag levde i en mardröm, eller nej, jag levde i helvetet. Jag satt där med tårarna rinnandes och tänkte på vad som precis hade hänt.

Jag hade gått ut från mitt lilla trånga rum och gått ner för trappan. Lars, min Pappa stog och skrek på mamma och jag stannade genast upp när jag hörde det. Jag vände mig om och tog ett steg på trappan som såklart skulle knaka. Det blev genast helt tyst och jag stog still och hoppades på att dom inte hade hört mig.
- är det den jävla ungen som e här nere? Hörde jag honom säga.
- Catarina? Är de du? Frågade mamma och jag suckade.
- ja, jag skulle bara dricka mumlade jag.
- kom hit! NU! Sa Lars och jag suckade. Jag kallade aldrig Lars för pappa, han betedde sig som om han inte var de. Jävla psykopat! Jag gick med tunga steg mot vardagsrummet där dom va. Mamma satt gråtandes på soffan medans Lars stod bredvid.
- lugna dig Lars! Sa mamma allvarligt. Han kollade argt mot henne.
- Hållkäften! Skrek han.
- skrik inte på henne sa jag argt mot honom. Hans blick vändes mot mig och han gick långsamt mot mig.
- säg inte åt mig vad jag ska göra ungjävel! Skrek han och höjde sin hand. Innan jag hann göra något slog han mig hårt på kinden. Jag kände hur det värkt och hur tårarna forsade ner för mina kinder. Jag mötte Lars blick och såg ondskan i hans ögon. Jag började skynda mig mot dörren där jag tog på mig mina skor. När jag öppnade dörren så hörde jag Lars röst men jag hann inte höra vad han sa då jag stängde dörren och började springa.

Nu satt jag här helt ensam mitt i natten och hade ingenstans att ta vägen. Jag la min hand försiktigt på kinden där Lars hade slått mig. Det var lite ömt men gjorde inte så jätteont just nu. Jag suckade och reste mig upp igen. Jag måste ha varit ute i över en timme och dom låg säkert och sov där hemma. Jag reste mig upp och gick med tunga steg hem, eller inte hem… till helvetet. En dag ska jag komma bort därifrån, en dag! Jag kom fram snabbare än vad jag trodde. Jag tryckte ner handtaget och… låst. Jag suckade och lyfte på mattan och tog fram extranyckeln, jag låste upp dörren och innan jag gick in la jag tillbaka nyckeln. När jag kom in såg jag att allt var mörkt så alla låg antagligen och sov. Jag gick sakta och tyst upp för trappan men som vanligt knakade det. Jag stannade upp och försökte höra ifall någon hörde mig. När jag inte hörde något fortsatte jag att gå långsamt. Jag gick direkt och la mig i sängen och precis innan jag somnade kände jag tårarna som föll ner.

Jag slog till alarmet som pep högt, great, ännu en hopplös dag. Jag suckade och reste mig upp från sängen. Med tunga steg gick jag fram till min lilla hylla. Jag tog fram den lilla ”ask” liknande saken med smink i och en liten spegel, detta var den enda spegeln jag hade i mitt rum. Jag la mig ner på golvet och kollade i den lilla spegeln. Kinden var fortfarande röd men inte lika mycket som igår. Jag suckade och tog lite smink för att täcka det lilla röda. När jag var klar bytte jag fort om och gick ner till köket. Jag öppnade kylen och som vanligt var det tomt. Jag vet att vi inte hade mycket pengar men mina föräldrar försöker knappt skaffa pengar. Det är jag som är tvungen att jobba flera timmar efter skolan men hur ska den lilla lönen räcka för oss fyra. Jag kom genast att tänka på min lillasyster. Hon var 3 år yngre än mig, alltså 14 år. Jag suckade och smällde igen kylen innan jag tog på mig mina skor och började gå mot busshållplatsen. Väl på bussen så var de ganska fullt men jag lyckades få en sittplats. Vägen ditt satt jag och drömde mig bort till världen där allt var bra och där jag slapp ha ett falskt leende på läpparna...

Släng in en kommentar vet ja!