Känslan av att vara hatad av sina föräldrar

Jag satt här och tänkte på vad jag skulle skriva, jag satt bara och stirrade på den tomma skärmen. Men efter ett tag rörde sig mina fingrar över tagenterna och jag fick lust att skriva av mig.

Jag har varit med om mycket, men detta är vad som sårar mig mest. Mina föräldrar hatar mig.

Jag kan bli misshandlad, jag kan bli sviken, jag kan bli mobbad. Inget kommer såra mig mer än vad mina föräldrar gör.

• Min mamma säger att jag är fet och borde banta men jag är i normalvikt.
• Min pappa skriker över skolan o säger att jag borde plugga mer men jag pluggar redan sönder och jag får knappt någon fritid.
• Jag är snart 17 år och dom gnäller att jag hänger mer med killar än tjejer. Jag trivs med killar, dom snackar inte skit som tjejer gör. Fast jag har massa underbara tjejkompisar också såklart.
• Jag får aldrig gå ut, typ en gång i veckan får jag de. Men bara för de så drar jag ju ut efter skolan och dröjer flera timmar innan jag kommer hem.
• Jag får inte mitt studiebidrag om jag inte städar hela huset (o de e stort), diskar, tvättar kläder, dammsuger, lagar mat, dammar, vattnar blommor, städar toaletter och mycket mer. Dom pengarna är inte ens värda allt de här!
• Jag sminkar mig varje dag (typ) och varje gång jag gör de så skriker min farsa.
• Jag får knappt sova då dom är uppe och gapar.
• När jag gör saker fel så skriker dom, när jag gör saker rätt så skriker dom...

Ni tänker säkert, "ja men de är ingenting," Nej men det är såklart så mycket mer som gör så att jag mår dåligt, men vissa saker är för personliga och "farliga" för att ta upp här i bloggen. Men jag är stark och jag kämpar på. Jag står upp mot mina föräldrar och jag säger emot. Vilket jag tycker alla ska göra om dom mår så här. Och jag vill hjälpa andra som mår lika dåligt...

Jag har tur som har sådana underbara vänner som finns där för mig!

Ursch, vad hämskt. jag kan inte säga att jag vet hur det känns eftersom att jag inte har såna föräldrar själv. men jag har själv varit med om mycket. jag förlorade min bästa vän och hela hennes familj, jag har diabetes och har haft det i 6 år nu. och en av dom värsta frågorna jag får höra varje dag är gör det inte ont? hur vågar du? kan jag få en druvsocker? jag tycker det är jobbigt som det är. och med dom frågorna som dom ger gör det inte lättare. sen har min bror blivit misshandlad. det var sjukt jobbigt. min bror är en väldigt snäll kille som aldrig skulle göra någon någonting. han kände inte doma killarna, han har aldrig sätt doma killarna. dom tog inget, utan dom gjorde det för att det var skoj. det var det hämska. min bror hade 17 frakturor i hela ansiktet. en spark till hade han antagligen inte levt idag. och om han hade dött hade jag blivit mentalt sjuk, jag vet inte vad jag hade gjort. och sen fick dom JÄVLARNA inget straf heller för den delen. dom fick lite samhelskänst. (alltså städa lite i en park eller ta hand om barn på skolor och så) min bror fick 1800 kr i ersättning. sen fick dom all info om oss och vi om dom, nu är vi rädda att gå ut och så. min bror var med på efterlyst den gången. rästen av grejerna vill jag inte snacka om. det finns sjuk mycket mer saker som har hänt mig. och vissa av grejerna orkar jag heltänkelt inte snacka om. :'(

♥♥

Jag vet faktiskt hur det känns. Ibland känns det som om mina föräldrar hatar mig.

- Min mamma ska alltid kommentera allt jag gör och inte gör. Hon klagar på min vikt, på min kropp, på allt om mig.

- Min pappa blir superlätt arg, jag kan råka säga något fel så blir han arg.

Ibland orkar jag inte med mitt liv.



Men jag vet hur det känns. <3